EU:s allmänna ursprungsregler – ett gemensamt sätt att visa en varas ursprung

Ursprungsregler används inte bara för att rätt varor ska få nedsatt tull vid importen till ett land som omfattas av ett frihandelsavtal (preferentiella ursprungsregler). Det finns många andra situationer där det är viktigt att veta ursprunget på en vara, till exempel antidumpningsåtgärder, handelsstatistik eller märkning av varor. I dessa lägen används de icke-preferentiella (allmänna) ursprungsreglerna; dessa förhandlas inte fram, utan varje land bestämmer självt hur regelverket ska se ut.

EU:s allmänna ursprungsregler bygger på principen att om en vara i sin helhet framställs i ett land, får varan ursprung i det landet. Om varan däremot tillverkas i två eller flera länder, eller innehåller material från flera länder, får den ursprung i det land där den genomgick den sista betydande bearbetningen. Den sista betydande bearbetningen fastställs med hjälp av etablerade metoder som exempelvis nummerväxling eller värderegel.

Ursprungsmärkningen – Made in

Ett av de vanligaste användningsområdena för allmänna ursprungsregler är vid ursprungsmärkning av varor. Om en tillverkare vill märka sin produkt med Made in Sweden fungerar principen om sista betydande bearbetning i EU:s tullkodex, artikel 60, som vägledning (se nedan).

Som ett komplement till denna övergripande regel finns det produktspecifika riktlinjer som kan hjälpa till att klargöra vad en betydande bearbetning kan innebära.

Det är värt att understryka att det inte finns något krav från EU att produkter måste ursprungsmärkas. Det är istället upp till enskilda medlemsstater att bestämma. Sverige har ingen sådan lagstiftning. Vissa varor, som exempelvis textilier och livsmedel, kan ha särskilda regler för ursprunget på delar av innehållet. Men de reglerna finns mer till som information till konsumenterna och rör inte de allmänna ursprungsreglerna.

Mer om märkningen Made in Sweden